Folke Tersman

Jag är filosof. En sådan identitetsbestämning ger upphov till vitt skilda reaktioner. För vissa framstår den som närmast komiskt pretentiös, ungefär som att man försöker ställa sig på samma hylla som Platon och Aristoteles, eller i värsta fall Jesus eller Gandhi. För andra låter den snarare som en bekännelse, som att man går med att man är disträ eller ovanligt opraktisk. Den tristaste reaktionen är förstås "Jaha, var kan man jobba då? Vad tjänar man?" Periodvis har jag tröttnat på denna problematik och helt enkelt sagt "Jag är lärare", som exempelvis till en dam som jag hyrde en stuga av på landet för några år sedan. Men det fick jag sluta upp med sedan hon börjat pika mig med att "Ni ger barnen alldeles för mycket läxor. De måste få leka också!". I mitt och mina arbetskamraters språkbruk är en filosof helt enkelt en person som någorlunda systematiskt sysslar med vissa speciella frågeställningar. Har vi en fri vilja? När uppstår medvetandet? Kan värderingar underbyggas med förnuftsmässiga argument? Vad är ett gott liv? Listan kan göras lång. Vad tjänar det till att fundera på sådana frågor? Det finns mycket att säga om den saken. Men jag måste erkänna att det inte alltid är de rationella skälen som får mig att fortsätta. Frågorna ger mig helt enkelt en sorts klåda som bara tvingar mig att fortsätta. Ta exempelvis den fria viljans problem. Vetenskapen manar fram en bild av världen som styrd av en järnhård lagbundenhet som även människan ytterst är underkastad. Samtidigt förutsätter vårt tal om mänskligt ansvar idén om människan som själv styr sitt öde. Hur går detta ihop? Det skulle jag vilja veta innan jag sluter mina ljusblå. För min del tror jag att samma klåda delas av nästan alla andra, även av dem som aldrig skulle drömma om att kalla sig filosofer. Förr eller senare drabbas vi alla av händelser som tvingar oss att reflektera över människan och hennes plats i universum. Det ingår i vad det innebär att vara människa. Med lite tur och energi så räknar jag därför med att kunna förvandla snart sagt alla till filosofer. Det är därför som jag skriver böcker på Wahlström & Widstrand.

Folke Tersman är född 1964 och sedan 2003 professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Som fackfilosof har han främst sysselsatt sig med frågor om moraliska föreställningars status och funktion, och han har skrivit ett flertal artiklar i internationella filosofitidskrifter rörande sådana frågor. År 2001 kom boken Fem filosofiska frågor (i pocket 2003), som behandlar fem olika filosofiska paradoxer och deras konsekvenser. År 2004 kommer Hur bör du leva?, som ägnas åt moralfilosofi.

Utgivning

Folke Tersman

Jag är filosof. En sådan identitetsbestämning ger upphov till vitt skilda reaktioner. För vissa framstår den som närmast komiskt pretentiös, ungefär som att man försöker ställa sig på samma hylla som Platon och Aristoteles, eller i värsta fall Jesus eller Gandhi. För andra låter den snarare som en bekännelse, som att man går med att man är disträ eller ovanligt opraktisk. Den tristaste reaktionen är förstås "Jaha, var kan man jobba då? Vad tjänar man?" Periodvis har jag tröttnat på denna problematik och helt enkelt sagt "Jag är lärare", som exempelvis till en dam som jag hyrde en stuga av på landet för några år sedan. Men det fick jag sluta upp med sedan hon börjat pika mig med att "Ni ger barnen alldeles för mycket läxor. De måste få leka också!". I mitt och mina arbetskamraters språkbruk är en filosof helt enkelt en person som någorlunda systematiskt sysslar med vissa speciella frågeställningar. Har vi en fri vilja? När uppstår medvetandet? Kan värderingar underbyggas med förnuftsmässiga argument? Vad är ett gott liv? Listan kan göras lång. Vad tjänar det till att fundera på sådana frågor? Det finns mycket att säga om den saken. Men jag måste erkänna att det inte alltid är de rationella skälen som får mig att fortsätta. Frågorna ger mig helt enkelt en sorts klåda som bara tvingar mig att fortsätta. Ta exempelvis den fria viljans problem. Vetenskapen manar fram en bild av världen som styrd av en järnhård lagbundenhet som även människan ytterst är underkastad. Samtidigt förutsätter vårt tal om mänskligt ansvar idén om människan som själv styr sitt öde. Hur går detta ihop? Det skulle jag vilja veta innan jag sluter mina ljusblå. För min del tror jag att samma klåda delas av nästan alla andra, även av dem som aldrig skulle drömma om att kalla sig filosofer. Förr eller senare drabbas vi alla av händelser som tvingar oss att reflektera över människan och hennes plats i universum. Det ingår i vad det innebär att vara människa. Med lite tur och energi så räknar jag därför med att kunna förvandla snart sagt alla till filosofer. Det är därför som jag skriver böcker på Wahlström & Widstrand.

Folke Tersman är född 1964 och sedan 2003 professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Som fackfilosof har han främst sysselsatt sig med frågor om moraliska föreställningars status och funktion, och han har skrivit ett flertal artiklar i internationella filosofitidskrifter rörande sådana frågor. År 2001 kom boken Fem filosofiska frågor (i pocket 2003), som behandlar fem olika filosofiska paradoxer och deras konsekvenser. År 2004 kommer Hur bör du leva?, som ägnas åt moralfilosofi.