Föremålen som bär på berättelser om kvinnors historia

Hur byggdes egentligen den tidiga strukturen för vår gemensamma historieskrivning? Historikern och författaren Karin Carlsson är övertygad om att det började redan i museernas urvalsprocess då kvinnornas berättelser uteslöts, helt enkelt för att de inte ansågs lika intressanta och viktiga. Ett mer än hundra år gammalt museisystem för urval och kategorisering har bidragit till att kvinnorna än idag är svåra att hitta i arkiv och samlingar – och att de ofta ser ut att saknas, än idag. Detta system bekräftar också idén om endast två kön och uppdelningen dem emellan.

Föremål som haft en central roll i historien

Med boken Kvinnosaker vill Karin synliggöra 50 föremål som bär på berättelser om kvinnors historia. Karin har letat efter sakerna som bidragit till komplexa eller väldigt konkreta förändringar av kvinnors levnadsvillkor. Samtliga saker i hennes bok berättar historia som angår, berör, påverkar eller har anknytning till kvinnors roll i samhället.

Nedan delar vi med oss av några föremål ur boken som haft en central roll i historien, allt från vilket föremål som påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor till varför byxan inte ansågs estetiskt tilltalande för kvinnor.

Byxkjolen

Polisyrket var 1958 tydligt manligt kodat och dessutom associerat med våldsutövning och makt. Många menade att det inte var ett arbete för kvinnor. Kunde de verkligen inge respekt och få medborgarna att känna sig trygga? Och var de tillräckligt starka? Kvinnliga poliser utmanade föreställningar om hur samhällets ordning skulle upprätthållas – och av vem. På ett symboliskt plan kom denna osäkerhet att vävas in i den kvinnliga polisuniformen.

Att kvinnliga poliser skulle bära samma uniform som sina manliga kollegor var otänkbart. Byxor ansågs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet, i alla fall i yttre tjänst eftersom den riskerade att försvåra språngmarschen eller på ett osedligt sätt blotta benen. Lösningen landade i en byxa som ändå var en kjol. Byxkjolens siluett signalerade även att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens på håll skulle hon kunna misstas för en man.

Cykeln

Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor. Det hävdade i alla fall den amerikanska kvinnorätts kämpen Susan B Anthony när hon intervjuades i The New Sunday World i februari 1896. Att fara genom staden på två hjul gav kvinnan en känsla av oberoende och självförtroende. Handlingen omvandlade henne till en fri och självständig individ. Men vid tiden kring sekelskiftet 1900 var det näst intill otänkbart att en kvinna skulle gränsla "stålhästens" skakande cykelsadel och inta gatorna som "hjulryttare". Det tolkades av många som en provokation.

Kameran

100 registrerade fotografer fanns i Stockholm 1860. Av dessa var 15 kvinnor. Det var vanligt att etablerade kvinnliga fotografer anställde kvinn­liga assistenter. På så sätt skapades viktiga nätverk och band mellan generationer av fotograferande kvinnor. Många var dessutom samhällsenga­gerade individer som startade flickskolor, engagerade sig i rösträttsrörelsen och drev socialpolitiska frågor.

På 1860­talet växte foto­grafbranschen snabbt. En bakom liggande orsak var cartomanin som fått fäste i de borgerliga kretsarna. Alla skulle ha ett carte-du-visité att lämna till middagsvärden. En stor samling visitkort, med porträtt av givaren, var ett tyd­ligt bevis på hög social status. Korten placerades i special­tillverkade visitkortsalbum som gästerna – och albumägaren själv – kunde bläddra i.

Om boken

Detta är ett bearbetat utdrag ut boken Kvinnosaker – Ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål. Skriven av författaren och historikern Karin Carlsson. Boken ges ut i samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska. Stockholms Kvinnohistoriska är ett museum som verkar i offentliga och digitala rum – utan egen permanent bygg­nad. Museet arbetar för att kvinnors historia och historier undersöks, förvärvas, be varas, förmedlas